I vägen, och in i väggen.

Idag har jag för första gången känt hur jag gått in i väggen. Alltså inte den berömda "väggen" som man ska känna av när man blir utbränd, utan den vägg som dyker upp framför en och skapar en återvändsgränd. Jag känner tydligt att grupperna börjar störa sig på vår närvaro och vågar uttrycka att de inte vill att vi ska vara där.

Å ena sidan tycker jag att det är fint att de kliver framåt i sin process och vågar stå upp för sina åsikter, å andra sidan är vi så oerhört utelämnade till deras välvilja för att vi ska kunna genomföra vårt projekt på ett bra sätt. Vi kan ju inte tvinga folk att vara delaktiga men behöver dem för att kunna klara vårt projekt. Detta skapar en maktsituation hos grupperna, och en tydlig hierarki, där vi spyflugor på väggen står lägst, börjar utkristallisera sig.

För det är såklart svårt att få en ärlig bild av hur individen tycker. Man ser hur frustrationen i grupperna växer pga stress, sömnbrist, tekniska problem och meningsskiljaktigheter. Men vid intervjuerna får vi bara tillrättalagda "det går fint, det är ju spännande att jobba i grupp..många viljor och så". Känns frustrerande att ingen vågar säga vad de säger när kamerorna är av (då både kritik mot kursen som sådan, kritik mot lärare, konfliter inom grupperna dyker upp).

Nåja, en dålig dag får man ha ibland. Vi har i alla fall lyckats boka in alla kvarvarande intervjuer under nästa vecka, och nu börjar två dagars slutklippning av block 2.

S-ordet

Det där som man helst inte ska säga när man är kreativ. S-ordet. Litesom att svära i kyrkan, om man skulle råka yppa det borde man se lite ångerfull ut. Som om s-ordet stod i motsats till kreativitet och därför borde förbjudas. Flow är fint, kaos är toppen.

Struktur är aja baja.

Detta till trots har vi styrt upp den kommande veckan, imorgon är det dags för en hel hög intervjuer, ska bli spännande att se om svaren vi får leder in oss på nya vägar eller om vår autobahn av blockindelning och förutsägbarhet kommer stämma?

mellan inspirationsvågorna..

.. kommer den där tomheten. Som när man sitter och stirrar på facebook-sidan och bara försöker hitta på något kul, spännande intressant, lite mystiskt och gripande att skriva, men...tomt. Inte ens ett litet ynkligt "jag äter ostmackor och tittar på meningslös tv" går att klämma fram.

Det jag upptäckt är att den delen är så oerhört viktig för processen (både min och elevens). Att ett mellanrum mellan inspirationsvågorna måste få finnas. Man kan inte kräva att någon människa ska vara 100 % inne i processen varje sekund - och det borde man inte heller sträva efter, för ingen musik blir fulländad utan pauser. Det är under de tysta ögonblicken, andetagen, magin sker.

Så nu ger jag upp för idag, och andas. På´t igen imorgon. Godnatt.

block 2!

Har återvänt till röda sten för att försöka fånga den surrealistiska blandningen av ljud med min zoom. Blev en spännande mix av rap, fiskmåsar, politisk musik, undervattensljud och applåder som jag tror fångade kärnan.

Nästa vecka är det dags för intervjuer som ska spegla block 2,samt dokumentation av block 3 (det är nu vi hoppas att grupperna ska få sitt lilla sammanbrott..). Sen klipper vi nästa block och är på god väg mot mållinjen.

Tar med mig mycket från den här veckan, vikten av struktur, sann beundran inför videoklippningskonsten och känslan av att vara lite rebellisk efter att ha klivit utanför sociokulturella osynliga gränser. Hoppas jag kommer bli en lärare som vågar uppmuntra till kritiskt tänkande och protester - även mot det som jag ser som "sanningar".

kons(t)ervativt

Något jag kommer ta med mig när den här kursen är över är hur jag tvingats ta ställning till vad konst egentligen är. Har alltid haft svårt för "allt som berör är konst"-inställningen eftersom tex mord berör mig illa, och mycket som berör mig i positiv bemärkelse definitivt inte heller är konst. Har hamnat i diskussioner kring detta samtalsämne under de senaste veckorna och känner att jag blir mer och mer kons(t)ervativ ju längre tiden går.

Sedan länge ingår både bildkonst, musik, drama osv i de "sköna konsterna". Och om man ser till bergreppet konst som en böjning av "kunnande/kännedom" - så fine! Men numera är det ju inte längre det som omtalas i folkmun när man talar om "konst". Man läser inte dramahistorik under konsthistorielektioner, man talar generellt inte om musiker som konstnärer, utan som kompositörer.

Nu kanske ni tror att jag (som ju är musikstuderande) kommer ställa till med väsen för att "min konstart" inte får samma creddnivå som tex bildkonst då begreppet konst bara används på konserthuset? Men NEJ!

Jag tycker det viktigt att begreppet konst inte blir något instutitionaliserat, separerat från den "vanliga människan". Varför inte låta musik vara musik, drama vara drama, poesi vara poesi, och låta politiska aktioner vara politiska aktioner? Bristen på benämningen "konst" gör dem inte mindre betydelsefulla. De är fortfarande storslagna, livsnödvändiga och vackra skapelser.

För mig kommer konst alltid vara det hantverk som en konstnär genom foto/video/bild//smyckes/textil/skulptur -osv visar upp. Det som gemene man talar om när han går på konstmuseum/konstgalleri osv (även om jag tycker att många av verken som får ta upp plats på dagens konsthallar tar upp andra konstnärers plats när de borde kalla sina "verk" för vad de egentligen är (politiska aktioner, drama i form av performance osv) - och låta det vara "fint nog").

Man måste inte bunta ihop alla som sysselsätter sig estetiskt till "konstnärer". Jag tycker inte att det förhöjer statusen hos den individuelle skaparen, utan sänker statusen för de musiker/kompositörer/dramatiker/skådespelare/manusförfattare/poeter/författare osv som normalt inte kallas konstnärer (detta hör ju klassiskt till de hantverkare jag skrivit om ovanför).

Alla former för kreativt arbete är lika viktiga för mig, och genom att ha en yrkesbenämning (konstnär) som är så starkt förknippat med en liten del av den stora gruppen (bildkonst osv) är detsamma som att välja att kalla några i en grupp jämställt arbetande för "chefen", och sedan tro att bilden utåt är att allas åsikt värderas lika.

När den rådande diskursen berättar att "allt är konst som accepteras av konstkännare" exkluderar man gemene man och när man vare sig kan hävda att "jag gillar inte det här/jag gillar det här/jag berörs inte alls" utan att aningen få en klapp på kinden i alla välmening för att få veta att "om man bara var lite mer insatt så skulle man förstå" - eller "alla får tycka som de vill om huruvida det är konst eller inte" hamnar man i ett knivigt läge. Det är smart uttänkt av dagens "veta-konst-bästare": för hur ställer man sig i motpol till en sådan hegemonisk diskurs?

Man får blogga - kons(t)ervativt. Godnatt.

klippning

Känner att jag fastnat lite i att vara den "rationella" i gruppen. Hon som styr upp och funderar på veckostrukturer, helhetsbild och sammangjutande tema. Men tror att det känns ok, det är så långt ifrån den jag brukar vara i grupprocesser, och det känns fint att ta en ny roll. Vi kompletterar varandra för övrigt helt fantastiskt. Alla har sina styrkor och svagheter, men trots att vi är så olika blir vi en skön mix av konstnärligt flum och radikalstruktur. Jag gillar oss!

Har tillbringat dagen med klippning av ljudfiler från våra observationer. Att isolera strålande one liners som "what sets you free" blandat med Per Buhres störtsköna asgarv har varit ett grymt kul jobb (men tidskrävande)!

Imorgon är det dags för första klippningen, vi hoppas kunna lägga upp veckorna efter "processens faser" som jag skrivit om tidigare. Under den här veckan klipper vi fas 1 och dokumenterar fas 2, nästa vecka klipper vi fas 2 och dokumenterar fas 3, osv. Tror det blir ett bra upplägg, det enda som känns trist är att slutprodukten inte kommer vara en del av dokumentationen. Det är inte målet som är viktigt, utan vägen har nån sagt (kunde inte hitta vem..) och det är väl det som är poängen för oss. Vi ska inte filma produkten, utan processen.

mellan möten

Fascineras av hur mycket som händer med ens egna process mellan mötena med gruppen. Hur idéer kommer från ingenstans och landar i det tysta, mellan ljudklippning, youtube-konverteringar, planer och scheman. Det är det som är så häftigt med konstnärliga processer tycker jag. Att de största framstegen man gör, ofta sker när man sover eller tränar. Så, pang, sitter plötsligt musikslingan man tragglat i veckor. Brukar rekommendera elever som fastnat i något svårt att ta en promenad, en kopp te eller en extra timmes sömn. Så löser sig allt!