Idag har jag för första gången känt hur jag gått in i väggen. Alltså inte den berömda "väggen" som man ska känna av när man blir utbränd, utan den vägg som dyker upp framför en och skapar en återvändsgränd. Jag känner tydligt att grupperna börjar störa sig på vår närvaro och vågar uttrycka att de inte vill att vi ska vara där.
Å ena sidan tycker jag att det är fint att de kliver framåt i sin process och vågar stå upp för sina åsikter, å andra sidan är vi så oerhört utelämnade till deras välvilja för att vi ska kunna genomföra vårt projekt på ett bra sätt. Vi kan ju inte tvinga folk att vara delaktiga men behöver dem för att kunna klara vårt projekt. Detta skapar en maktsituation hos grupperna, och en tydlig hierarki, där vi spyflugor på väggen står lägst, börjar utkristallisera sig.
För det är såklart svårt att få en ärlig bild av hur individen tycker. Man ser hur frustrationen i grupperna växer pga stress, sömnbrist, tekniska problem och meningsskiljaktigheter. Men vid intervjuerna får vi bara tillrättalagda "det går fint, det är ju spännande att jobba i grupp..många viljor och så". Känns frustrerande att ingen vågar säga vad de säger när kamerorna är av (då både kritik mot kursen som sådan, kritik mot lärare, konfliter inom grupperna dyker upp).
Nåja, en dålig dag får man ha ibland. Vi har i alla fall lyckats boka in alla kvarvarande intervjuer under nästa vecka, och nu börjar två dagars slutklippning av block 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar