Ända in i slutminuten (dagen före dagen d) känner jag att vår grupp är lite av kursens virus. Vi välkomnas liksom ingenstans, och det gör att jag känner mig lite avslagen och nedslagen. Försöker att ladda om inför redovisningsdagen så gott det går.
Men det är klart att jag ser alla fina saker jag kommer ta med mig från kursen (främst efter att ha sett hur Per Buhre arbetar med sin sceniska grupp). Det sätt på vilket han pratade om estetiska läroprocesser sådde frön hos mig, och jag kan helt och fullt skriva under på att jag efter det samtalet (kombinerat med observationerna) ser många saker jag behöver lära mig att kontrollerna hos mig själv för att bli en bättre lärare. Hur entusiasm behöver varvas med sans och stillhet, hur slarv behöver varvas med perfektion. Tack Per!
Som musiklärare är det fantastiskt viktigt att kunna försvara sitt ämne, och den här kursen har givit mig nya redskap till det i och med tänket kring det vidgade textbegreppet och de estetiska uttrycksformernas inspirationsväckande egenskaper. Det har också fastnat hos mig hur viktigt det är att basera detta musikämnets försvar på vetenskaplig grund, eftersom de människor jag kommer försvara det inför troligtvis inte kommer ha samma nära relation som jag till musiken. When in romw-tänket alltså, om det hjälper att rabbla statistik och forskningsresultat för att nå fram till politiker - so be it!
Jag har som person tvingats ta ställning till begreppet konst, och det har ökat min självkänsla mycket. Jag tycker att det är superviktigt att våga tänka efter och inte följa strömmen för att det är bekvämt, något jag gjort gällande den diskussionen alldeles för länge. För när man läser till musiklärare finns det saker som är "rätt" och "fel" att tycka. Hur mycket man än vill hävda att det inte är så. Jazz SKA vara finare än pop, man SKA propagera för att "allt är konst", man SKA tycka att en snubbe som hög på heroin gnisslar fram något han kallar för toner genom en hel Lp, är magiskt och vackert. Men om jag ska behålla min trovärdighet som artist, människa och lärare måste jag stå för det jag känner egentligen.. men det tar vi mer om i nån framtida blogg.
Att jobba i grupp är alltid intressant och vår grupp har varit fantastisk. Vi har inte många gemensamma nämnare, men har (trots smågnabb och suckar som självklart funnits, som i alla grupper) haft en underbar tid tillsammans.
Det som känns trist (förutom de brister i kursupplägget i stort som jag tagit upp i tidigare blogginlägg) är bristen på handledartid och guidning i själva ämnet man inriktat sig på (jag hade behövt en snabbkurs i kamerahantering, tänk kring hur man bygger upp en film rent tekniskt, hur man klipper, hur man smartast lägger upp planeringen för en film osv).
Visst har jag hankat mig fram med min kamera, men det är inte det som i första hand har blivit min tydliga plats i gruppen. Jag har istället stått för ryggraden av struktur, intervjuguider, schema, samtal, musikval, ljudklippning osv. Men det behövs väl också antar jag.
Jag ser verkligen fram emot morgondagen, att få se det färdiga resultatet, och för en gångs skull inte känna mig som i ägen. För imorgon är vi, för första gången under kursens gång, där på samma villkor som alla andra. Äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar