kons(t)ervativt

Något jag kommer ta med mig när den här kursen är över är hur jag tvingats ta ställning till vad konst egentligen är. Har alltid haft svårt för "allt som berör är konst"-inställningen eftersom tex mord berör mig illa, och mycket som berör mig i positiv bemärkelse definitivt inte heller är konst. Har hamnat i diskussioner kring detta samtalsämne under de senaste veckorna och känner att jag blir mer och mer kons(t)ervativ ju längre tiden går.

Sedan länge ingår både bildkonst, musik, drama osv i de "sköna konsterna". Och om man ser till bergreppet konst som en böjning av "kunnande/kännedom" - så fine! Men numera är det ju inte längre det som omtalas i folkmun när man talar om "konst". Man läser inte dramahistorik under konsthistorielektioner, man talar generellt inte om musiker som konstnärer, utan som kompositörer.

Nu kanske ni tror att jag (som ju är musikstuderande) kommer ställa till med väsen för att "min konstart" inte får samma creddnivå som tex bildkonst då begreppet konst bara används på konserthuset? Men NEJ!

Jag tycker det viktigt att begreppet konst inte blir något instutitionaliserat, separerat från den "vanliga människan". Varför inte låta musik vara musik, drama vara drama, poesi vara poesi, och låta politiska aktioner vara politiska aktioner? Bristen på benämningen "konst" gör dem inte mindre betydelsefulla. De är fortfarande storslagna, livsnödvändiga och vackra skapelser.

För mig kommer konst alltid vara det hantverk som en konstnär genom foto/video/bild//smyckes/textil/skulptur -osv visar upp. Det som gemene man talar om när han går på konstmuseum/konstgalleri osv (även om jag tycker att många av verken som får ta upp plats på dagens konsthallar tar upp andra konstnärers plats när de borde kalla sina "verk" för vad de egentligen är (politiska aktioner, drama i form av performance osv) - och låta det vara "fint nog").

Man måste inte bunta ihop alla som sysselsätter sig estetiskt till "konstnärer". Jag tycker inte att det förhöjer statusen hos den individuelle skaparen, utan sänker statusen för de musiker/kompositörer/dramatiker/skådespelare/manusförfattare/poeter/författare osv som normalt inte kallas konstnärer (detta hör ju klassiskt till de hantverkare jag skrivit om ovanför).

Alla former för kreativt arbete är lika viktiga för mig, och genom att ha en yrkesbenämning (konstnär) som är så starkt förknippat med en liten del av den stora gruppen (bildkonst osv) är detsamma som att välja att kalla några i en grupp jämställt arbetande för "chefen", och sedan tro att bilden utåt är att allas åsikt värderas lika.

När den rådande diskursen berättar att "allt är konst som accepteras av konstkännare" exkluderar man gemene man och när man vare sig kan hävda att "jag gillar inte det här/jag gillar det här/jag berörs inte alls" utan att aningen få en klapp på kinden i alla välmening för att få veta att "om man bara var lite mer insatt så skulle man förstå" - eller "alla får tycka som de vill om huruvida det är konst eller inte" hamnar man i ett knivigt läge. Det är smart uttänkt av dagens "veta-konst-bästare": för hur ställer man sig i motpol till en sådan hegemonisk diskurs?

Man får blogga - kons(t)ervativt. Godnatt.