Ett mål!

Nu när vi för första gången setts och jobbat tillsammans i "dokumentationsgruppen" känns det fint! Kommer bli bra det här, och en jätteutmaning. Det är superintressant att kliva in som en fluga på väggen/terapeut/störig klant och bara se hur kaoset råder i samtliga grupper. Hur alla tycks vara i samma fas av "alltså GE oss bara en uppgift, en plan, ett MÅL! Och så är vi de enda som vet vad vårt mål är (dokumentären). Känns tryggt, mitt i förvirringen kring hur den ska utformas.

Det känns som om jag har en tydlig bild framför mig, baserat på tidigare liknande grupprocesser jag genomgått, av hur de kommande veckorna kommer utspela sig. Ungefär så här:

1) KAOS (varför gör vi det här, vart är vi på väg, inspiration),
2) RIKTNING (från inspiration till "görande", fina gruppinsatser)
3) BREAKDOWN (herregud det här funkar ju INTE ALLS, grupperna är över smekmånaden och irritationer börjar bubbla under ytan)
4) TIDEN FÖRSVINNER (kill your darlings, vi måste ta oss samman och jobba vidare, stress, trötthet)
5) NUEREDAGS (kollaps, glädje, klimax, får vi sova nu?)

Frågan är om detsamma gäller för vår grupp som för de grupper vi observerar? Vi får väl se...

Är det konst bara för att det är konstigt? Är allt meningsfullt konst? Betyder det att allt meningslöst inte är konst? /Vilse i röda-sten-pannkakan.

Hur hamnade jag här?

Jag som inte ens har en vettig streckgubbe i mitt system. Ska hänga på HDK. I fem veckor. Glädje? Vad har jag gett mig in på?